Senaste veckans löpsedlar om ministern och hans son sätter igång det sämsta hos oss. "Äntligen och rätt åt han" - är det första som kommer från reptilhjärnan, en reflex som är svår att motstå i dagens polariserade debattklimat. En annan reflex som kommer från samma del av hjärnan är att försöka tiga ihjäl det, för om jag bara drar täcket tillräckligt högt över huvudet så försvinner det läskiga.
Att familjelivet kan bli stökigt och komplicerat är helt normalt, det händer de flesta, även ministrar. Det som krånglar till det, är att händer det en minister som dessutom haft en mycket hög svansföring när det gäller föräldraansvar så blir det frågor, jobbiga och knepiga frågor som ändå måste besvaras för att inte förstöra trovärdigheten och förtroendet i ministeruppdraget.
Att regeringen under en vecka istället väljer att bolla runt frågorna från media som ett "Svarte Petter-kort" samtidigt som partitjänstemän ringer upp chefsredaktörer och ansvariga utgivare för att kritisera men också försöka påverka publiceringar är under all kritik och hör inte hemma i en demokrati.
När väl skiten hamnar i fläkten så är det enda rätta att stå kvar rakryggad, istället för att ducka och hoppas att ingen märkte något eller att någon annan får ta det.
Med det sagt så kan man konstatera att vara förälder inte alltid är en dans på rosor och att nuvarande regerings förmåga att krishantera är komplett kaputt.
