Svensk idrottsrörelse är en av världens starkaste folkrörelser med en bredd som uppmärksammas internationellt. Två av tre pojkar och drygt varannan flicka i åldrarna 7 till 15 är med i en eller flera idrottsföreningar. Drygt två miljoner personer i åldern 16-84 är medlemmar och/eller har förtroendeuppdrag i en eller flera av de ca 22 000 idrottsföreningarna.
Sedan lång tid har staten via sina olika bidragssystem gett idrottsrörelsen uppdrag efter uppdrag som inte tillhör deras "kärnverksamhet" – att bedriva idrottsverksamhet. Det har blivit en ovana bland riks- och kommunalpolitiker att försöka använda idrottsrörelsen som redskap för sina egna agendor.
Regeringarnas budgetpropositioner har också blivit alltmer fyllda av politiska krav på idrottsrörelsen (senaste exemplet är att "regeringen beslutat att ge 500 000 kronor i bidrag till Riksidrottsförbundet för att ta fram en plan för att stärka och utveckla idrottsrörelsens arbete med folkhälsa"), idrotten får extra stöd i kommunerna om föreningarna arbetar särskilt med jämställdhet, hbtq-frågor, mångfald, integration och mycket annat. Citat från en erfaren idrottsledare "idrotten/föreningen ska göra allt utom det som den grundats för".
Idrottsrörelsens värdegrund är en plattform som mer än väl uppfyller alla de krav som vi kan ställa på en frivillig/ideell verksamhet som verkar i en sann demokratisk anda.
De ideella idrottsledarna lägger ned ett arbete motsvarande 140 miljoner timmar per år i föreningarna. Om ledarna fick betalt motsvarande en fritidsledarlön för den tid de lägger ned på idrotten skulle det innebära ett värde, inkl. sociala avgifter, om ca 30 miljarder kronor per år.
Rätten att fatta egna beslut om målen och vägarna till målen är grunden för hundratusentals ideellt arbetande idrottsledares engagemang. När denna rätt hotas, hotas också det ideella engagemanget. Om idrottsrörelsens självständighet skulle sättas på undantag, skulle också glädjen och kraften tyna bort.
Det är av största vikt att relationen mellan Sveriges största folkrörelse och Socialdemokratin stärks och utvecklas. Denna relation måste bygga på en ömsesidighet och respekt för våra olika samhällskontrakt, därför måste vi återupprätta idrottsrörelsens självständighet så att idrottsrörelsen tillåts att fokusera på sitt egentliga ändamål och inte påtvingas uppgifter som ligger utanför deras kompetensområde (att bedriva idrottsverksamhet).
Sedan lång tid har staten via sina olika bidragssystem gett idrottsrörelsen uppdrag efter uppdrag som inte tillhör deras "kärnverksamhet" – att bedriva idrottsverksamhet. Det har blivit en ovana bland riks- och kommunalpolitiker att försöka använda idrottsrörelsen som redskap för sina egna agendor.
Regeringarnas budgetpropositioner har också blivit alltmer fyllda av politiska krav på idrottsrörelsen (senaste exemplet är att "regeringen beslutat att ge 500 000 kronor i bidrag till Riksidrottsförbundet för att ta fram en plan för att stärka och utveckla idrottsrörelsens arbete med folkhälsa"), idrotten får extra stöd i kommunerna om föreningarna arbetar särskilt med jämställdhet, hbtq-frågor, mångfald, integration och mycket annat. Citat från en erfaren idrottsledare "idrotten/föreningen ska göra allt utom det som den grundats för".
Idrottsrörelsens värdegrund är en plattform som mer än väl uppfyller alla de krav som vi kan ställa på en frivillig/ideell verksamhet som verkar i en sann demokratisk anda.
De ideella idrottsledarna lägger ned ett arbete motsvarande 140 miljoner timmar per år i föreningarna. Om ledarna fick betalt motsvarande en fritidsledarlön för den tid de lägger ned på idrotten skulle det innebära ett värde, inkl. sociala avgifter, om ca 30 miljarder kronor per år.
Rätten att fatta egna beslut om målen och vägarna till målen är grunden för hundratusentals ideellt arbetande idrottsledares engagemang. När denna rätt hotas, hotas också det ideella engagemanget. Om idrottsrörelsens självständighet skulle sättas på undantag, skulle också glädjen och kraften tyna bort.
Det är av största vikt att relationen mellan Sveriges största folkrörelse och Socialdemokratin stärks och utvecklas. Denna relation måste bygga på en ömsesidighet och respekt för våra olika samhällskontrakt, därför måste vi återupprätta idrottsrörelsens självständighet så att idrottsrörelsen tillåts att fokusera på sitt egentliga ändamål och inte påtvingas uppgifter som ligger utanför deras kompetensområde (att bedriva idrottsverksamhet).
Fast svensk idrottsrörelse har ju uppenbara problem med just jämställdhet, hbtq-frågor, mångfald och integration. Varför skulle det vara dåligt att uppmuntra föreningarna att jobba mer med det?
SvaraRaderaDet jag menar är att idrotten får en massa uppdrag som man inte egentligen har kompetensen för. Den värdegrund som idrotten har/ska ha är tillräcklig för att demokratifrågorna ska hanteras på ett bra sätt inklusive miljö, hbtq, etc. I RF’s normalstadgar som ”alla” föreningar bekänner sig till står att ”Föreningen har som ändamål att bedriva idrottslig verksamhet i enlighet med ”Idrottsrörelsens verksamhetsidé, vision och värdegrund” (1 kap RF:s stadgar)”. Om föreningar/förbund inte klarar av det så finns det ett regelverk, jmf. Gymnastikförbundets indragna elitstöd från RF.
Radera