Idag är det en klassfråga vilka som rör på sig eller tränar olika sporter. De som redan gör fysiska aktiviteter, gör det mer idag men problemet är att de som inte rör sig, blir fler. Därför är det viktigt att fråga varför fler inte känner sig lockade av de fysiska aktiviteterna i t. ex skolan.
Barn och ungdomar måste ha en viss aktivitetsnivå, minst 1 timme per dag för att må bra och kunna prestera i skolans teoretiska ämnen (de barn/ungdomar som redan har 1 timme via föreningslivet e. dyl. mår inte sämre av en extra timme).
Bunkeflo-projektet är troligtvis den största undersökningen som har gjorts i Sverige för att mäta effekterna av motorisk träning. Den genomfördes på en skola i Malmö där 220 barn med liknande bakgrund deltog i studien. En grupp hade skolidrott två gånger i veckan (vilket ofta är fallet i svenska skolan). Den andra gruppen hade tre idrottslektioner och två träningspass ledda av idrottsklubbar, i veckan. Resultaten av träningen visades sig redan efter ett par år. Skillnader syntes på skrivförmåga, läsförmåga och matematik där gruppen med mer rörelse fick bättre resultat än jämförelsegruppen.
Acki Wästlund, idrottslärare, beteendevetare och skolutvecklare beskriver elevernas hälsoproblem som en orsak till sjunkande resultat. (Debattboken »Avstressa skolan! Den glömda skoldebatten«, där hon samlat data om drygt 22 000 elever på ett sextiotal skolor i Sverige). Nästan hälften av eleverna i studien hade för låg syretillförsel till hjärnan för att orka med skolarbetet under en vanlig dag. 0,25 liter syre/minut krävs för att sova och 0,9 liter för att klara av att diska för hand eller dammsuga. För hälften av eleverna låg värdena där emellan. Ofta går elevernas dagsenergi åt till att ta sig till skolan eller att delta i en idrottslektion. Enligt Wästlunds databas, ägnar sig 40 procent av pojkarna och 30 procent av flickorna åt någon fysisk träning alls. Var tredje elev är muskelsvag, har dålig rörlighet eller dåliga matvanor. Var fjärde elev är överviktig och lika hög andel sover dåligt. Nästan var femte elev känner sig stressad.
Ur grundskolans läroplan:
”Undervisningen i ämnet idrott och hälsa ska syfta till att eleverna utvecklar allsidiga rörelseförmågor och intresse för att vara fysiskt aktiva och vistas i naturen. Genom undervisningen ska eleverna få möta många olika slags aktiviteter”.
Hur görs det idag? Skapas verkligen ett intresse? Vilka rörelseaktiviteter läggs det mest tyngdpunkt vid? Fångar man upp hur ungdomar i dag vill röra på sig? Misstolkar lärare och elever ordet ”idrott” idag? Är kanske engelskans ”Physical education” mer klargörande?
Vi tycker det är tydligt att idrottsämnet fått ge vika för skolans teoriämnen och då, utifrån dagens perspektiv, möjligen stagnerat och fastnat i gamla strukturer.
De elever som har minst lust att röra sig, men kanske har mest behov, väljer att undvika idrotten i skolan. Varför, när ämnet är så viktigt? Kan det ha att göra med att man sällan är så utsatt som när man ska hoppa över en plint eller göra kullerbytta inför andra? Eller att läraren ännu 2015 låter den bästa eleven i gruppen göra lagindelning? (Lägg till att man är överviktig eller saknar bollkänsla och att mobbingsituationerna vid ombyte inte minskat).
Vid en utökning av ämnet ses de samhällsekonomiska effekterna som entydigt positiva i förlängningen. En satsning innebär ökade skatteintäkter,
ökad produktivitet och sänkta sjukvårdskostnader. Man bör även lägga till att bättre studieresultat ger möjlighet till högre utbildning. Ju fler som gillar fysiska aktiviteter som sport, kroppsrörelse, dans, desto bättre för folkhälsan och utöver folkhälsoaspekten mår t. ex idrottsvärlden, precis som musikvärlden, bra av en bred bas.
Catharina Fridén Hedrenius och Jerri Bergström, Vallentuna Socialdemokratiska Arbetarekommun
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar