28 september 2017

Ansvaret för idrottsportföljen i regeringen får inte vara en bisyssla

Annika Strandhäll är en mycket bra minister med stor arbetskapacitet och kompetens, men jag tror inte att hon hinner avsätta den tid på idrottsfrågorna som idrottsrörelsen menar behövs, ingen s.k. idrottsminister har klarat av den uppgiften de senaste 20 åren. Varför är det då så? Jo, kraven på en ”riktig minister” finns inte i opinionen.

Svenskt näringsliv, LO/TCO, LRF, nykterhetsrörelsen, Svenska Jägareförbundet m.fl. är intresseorganisationer som rönt stor framgång genom åren med sitt opinions- och lobbyarbete trots att de inte är i närheten av Riksidrottsförbundets storlek. Dessa och andra framgångsrika organisationer har genom tydliga budskap och långsiktiga strategier satt sina respektive områden på den politiska kartan. Riksidrottsförbundet med över 3 miljoner medlemmar, mer än dubbelt så många som någon annan organisation i Sverige, borde faktiskt om uttrycket tillåts "fan i mej kunna bättre!"

Googlar man på "Björn Eriksson" (Riksidrottsförbundets ordförande) så är det första man får upp som kan liknas vid opinionsbildning: "kontantupprop" och "seniorer som arbetskraft". Idrottens högsta chef syns mer i andra frågor än idrottens behov och problem. Visst, han är rolig att lyssna på, men inte hörts i idrottsdebatten annat än när det gäller idrottsrörelsens egna tillkortakommanden inom t.ex. barnelitsatsningar och hbtq. Riksidrottsförbundet behöver en ledning som inte bara är reaktiv, utan som är proaktiv och relevant i samhällsdebatten. Prova att Googla på Karl-Petter Thorwaldsson eller Carola Lemne så ska ni få se på opinionsbildning som heter duga.


Så länge inget parti, koalition eller allians på nationell nivå ser idrotten som ett prioriterat politikområde så kommer vi inte få en "idrottsminister" på riktigt. Här lägger jag helt frankt hela ansvaret på idrottsrörelsen.


Om inte idrottsrörelsen gör sig relevant i debatten så är man rökt. Det måste tjatas varje dag, varje dag måste ett av svaren på de problem vi ser i samhället vara: "idrottsrörelsen kan, idrottsrörelsen vill".


Hörs man inte, så finns man inte!

ps. I Vallentuna så har idrotten (inkl. annan föreningsverksamhet) en stark ställning och vägen dit har varit tydlighet och bra opinionsarbete från föreningarnas sida. I Vallentuna är dessa frågor "valfrågor", den som inte tar dessa frågor på allvar blir inte omvald.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar